Ibland blir jag så trött på mig själv och mitt målande. Avundas barns spontanitet. Ett av mina barnbarn, 7 år, gillar att måla och får numera låna mina akvarellfärger, målar på ”riktigt” akvarellpapper. Jag har visat honom hur man använder färg o vatten, hur man kan vicka på papperet och få färgen att blandas, tillföra mer färg i det redan målade osv. Han sätter igång med liv och lust, utan krav och tankar på att ”det ska bli något”. Bara studerar färgen och vattnet, hur det reagerar och vad han kan göra. Här är ett av resultaten. Vilken härlig målning!
Ok, vi är olika som människor, vissa ärmer spontan-målare än andra. Jag hör inte till dom. Men det är något annat också – kravet på att det måste föreställa något. I alla fall bär jag det som en ryggsäck, varje gång jag ska sätta penseln på papperet. Jag ser framför mig och har krav på att det ska bli på ett speciellt sätt när jag börjar. Ändring!
länkar finns
2 pings